RETHINK KAKOTOPIA

Utställningen RETHINK KAKOTOPIA curerad av Elisabeth Delin Hansen visas på Tensta Konsthall mellan den 20 februari och den 10 april 2010 i samarbete med Kunsthallen Nikolaj och Alexandra Institutet i Köpenhamn.

RETHINK KAKOTOPIA

Curator Elisabeth Delin Hansen

Medverkande konstnärer: Lise Autogena & Joshua Portway, Bill Burns, Haubitz + Zoche, Tue Greenfort, Tea Mäkipää, Cornelia Parker, Superflex och Fiona Tan.

Tensta Konsthall är stolta över att ta emot denna viktiga utställning curerad av Elisabeth Delin Hansen, chef på Kunsthallen Nikolaj i Köpenhamn, som är en del av RETHINK – Contemporary Art & Climate Change. Det är en utställning med etablerade nordiska och internationella konstnärer som var och en på sitt sätt relaterar till begreppen konst, kultur och klimatförändringar.

///////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////
Kakotopia var den term som den engelske filosofen Jeremy Bentham använde för att beskriva ett anti-utopiskt samhälle kännetecknat av kaos och sönderfall. På grund av klimatförändringar befann sig mänskligheten i början av 2000-talet plötsligt i en situation där förändringarna för förutsättningen för liv på vår planet verkade bli allt tydligare. De exakta konsekvenserna av klimatförändringar debatteras ständigt men mycket tyder på att de kan vara omfattande. RETHINK KAKOTOPIA tar detta kakotopia som sin utgångspunkt: en situation där tron på tekniska lösningar brottas med apokalyptiska visioner som bygger på djupt rotade fantasier om en stundande katastrof.

De inbjudna konstnärerna ombads reflektera över frågor som rör mänsklighetens förutsättning för överlevnad i framtiden. Kommer vårt psyke och social-ekonomiska system kunna förstå och besvara denna utmaning? Konstnärerna erbjuder inte lösningar på dessa problem - däremot bidrar de med bilder som kan fungera som verktyg för reflektion, diskussion, medvetenhet - och handling.

///////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////

MEDVERKANDE KONSTNÄRER och VERK:

--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––
Lise Autogena & Joshua Portway
Most Blue Skies 2009 (2009)

Tillsammans utvecklar Lise Autogena och Joshua Portway storskaliga multimediala projekt som ofta bygger på insamling och direkt återgivning av global data.

I arbetet Most Blue Skies (2009) har konstnärerna med hjälp av de mest avancerade vetenskapliga och tekniska resurser som finns tillgängliga försökt att svara på barnets fråga: "var finns den blåaste himlen i världen?". Datasensorer och satelliter som sänder i realtid skickar information som bearbetas av en skräddarsydd programvara, simulerar passagen av ljus genom atmosfären och beräknar sedan himlens färg på miljontals platser i världen. Eftersom jorden roterar och vädret förändras, ändras platsen för världens blåaste himmel minut för minut. Resultatet visas som en kvadrat av vackert blått ljus som så exakt som möjligt återger vad man skulle se om man befann sig på den platsen och såg upp mot himlen.

Most Blue Skies leker med spänningen mellan den enkla romantiska bilden av den blå himlen och verkets tekniska komplexitet. Det finns både ironi och humor i denna omsorgsfulla jakt på oskuldsfullhet men också en acceptans av ett ömsesidigt beroende mellan bräcklig optimism och strikt vetenskap.

Om: Lise Autogena (f. 1964) och Joshua Portway (f. 1967)

Lise Autogena och Joshua Portway har samarbetat sedan 1991. I sina ambitiösa multimediala arbeten utforskar de våra relationer till de nätverk och den ekonomi och teknik som omger oss, samt hur mänsklighetens förutsättningar förändras genom att vi införlivas allt mer i dessa system.
Med hjälp av avancerad teknik, så som visualisering av globala dataströmmar, utforskar deras komplexa och mångbottnade installationer en känsla av global närvaro, tid och mänskligt samspel.

--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––
Bill Burns
Safety Gear for Small Animals (1994)

Med subtil humor utforskar Bill Burns naturens och mänsklighetens underverk genom sina objekt, fotografier, konstnärsböcker och installationer.

Safety Gear for Small Animals är ett omfattande projekt, iscensatt i form av ett komplext företag som är världens största tillverkare av säkerhetsutrustning för smådjur. Konstnären är VD och i företaget ingår en forsknings- och utvecklingsavdelning, produktionsenheter, ett kirurgiskt utrustningsprogram, ett förlag och ett mobilt museum. I RETHINK KAKOTOPIA visas ett urval av utrustningen, till exempel västar, hjälmar och skyddsglasögon, alla utformade som den utrustning vi känner igen från vår vardag, men som förminskats för att passa småfåglar, möss, grodor o.s.v.

Den slående kontrasten mellan den välkända utrustningen och storleken som den visas i här framkallar en omedelbar känsla både av djurens bräcklighet och av människans egen sårbarhet. Skillnaderna påvisar det absurda i de olika skyddsåtgärder vi skapar för att skydda oss mot förändringarna i naturen.

Om Bill Burns (f.1957)

Bill Burns bor och arbetar i Vancouver och London. Hans arbete bygger huvudsakligen på skulptur, interaktivt material, fotografier och bearbetning av vardagliga objekt - med vilka han undersöker förbryllande aspekter av naturen och det mänskliga livet med tydliga inslag av ironi.
Rent generellt har Bill Burns ett analytiskt och reflekterande öga för samhället som ofta uttrycks med hjälp av opåverkade assistenter eller mottagare av konstverket, som till exempel djur eller barn. Genom att lägga fram en oskyldig bild av samhället sätter Burns dess mekanismer i perspektiv som i slutändan får oss att fundera över vårt sätt att leva.

Bill Burns första projekt visades på 303 Gallery i New York 1994, men hans verkliga genombrott var arbetet Safety Gear for Small Animals. Därefter visades konstverket på Museum of Modern Art i New York, Havanna, Buenos Aires, Los Angeles och Seoul. Dessutom har Bill Burns publicerat en hel del publikationer, till exempel When Pain Strikes från 1999 och senast Bird Radio från 2007.

--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––
Haubitz + Zoche
The Lighthouse Project (2009/2010) och Water Knows No Walls (2009)

Haubitz + Zoche arbetar med fotografi, video och blandteknik och har producerat en rad stora projekt i form av förändringar i det offentliga rummet. Deras installationer innehåller ofta någon form av överraskningsmoment som överrumplar ovetande åskådare. Under de senaste åren har översvämningar orsakade av den globala uppvärmningen varit ett centralt tema för Haubitz + Zoche. Dessa frågor ligger även till grund för deras projekt för RETHINK KAKOTOPIA. Utgångspunkten för projektet var beräkningar av de konsekvenser som skulle uppstå för Köpenhamn om all inlandsis på Grönland skulle smälta, vilket skulle få vattennivån att stiga med sju meter. De flesta av stadens förorter som skapats genom öar konstruerade av jord, som i Christianshavn, skulle försvinna tillbaka i havet. Byggnaden där nu Kunsthallen Nikolaj ligger, tidigare Sankt Nikolai kyrka, skulle återigen ligga på stranden precis som under medeltiden. Konstnärerna har förlängt denna tankegång till att införliva Stockholm och har satt fingret på Stadshuset som en byggnad som i händelse av stigande havsnivåer skulle bli en fyr. Utställd på Tensta Konsthall är dokumentation av anläggningen i Köpenhamn och material i samband med en officiell begäran att försöka placera Stockholms Stadshus på ett sjökort.

Om Sabine Haubitz (f.1959) & Stefanie Zoche (f.1965)

Sabine Haubitz och Stefanie Zoche kommer från olika konstnärliga utbildningsbakgrunder och 1998 bildade de det konstnärliga samarbetet Haubitz + Zoche baserat i München. Sabine Haubitz har studerat måleri och fotografi i Berlin och München och har vunnit flera priser för sitt fotografiska arbete, till exempel Kodak-priset för unga fotografer. Stefanie Zoche arbetar som skulptör i Frankrike och Storbritannien och hon har undervisat på Akademie der Bildenden Künste i München. Deras gemensamma konstnärliga projekt berör det offentliga rummet med modifieringar och förändringar, till exempel genom att lägga till främmande element till en redan existerande arkitektonisk struktur. Deras arbete med bilder, video och blandade material innehåller ofta ett överraskningsmoment, vilket gör att åskådaren ser med nya ögon på världen. Under senare år har Haubitz + Zoche behandlat frågan om översvämningar till följd av den globala uppvärmningen.
--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––
Tue Greenfort
'Det finns inte en fågel, inte en fisk, inte ett frö...'(2009)

Flera av Tue Greenforts arbeten behandlar globala frågor och teman som rör hållbar utveckling och mycket av hans enkla estetiska uttryck pekar mot komplexa frågor. Hans konst innefattar en poetisk lekfullhet samtidigt som den riktar skarp kritik mot hur människan samverkar med naturen.

Med verket 'Det finns inte en fågel, inte en fisk, inte ett frö...', upprättar Tue Greenfort en kritisk dialog mellan den legendariska boken Tillväxtens gränser från 1973 och den danska regeringens miljöplan Grön Tillväxt från 2009.

Greenfort förklarar sitt projekt på följande sätt: "Baserat på mina egna erfarenheter i Danmark under perioden mellan offentliggörandet av Tillväxtens gränser och den nuvarande regeringens miljöplan från 2009, har jag skapat en installation som består av mitt befintliga konstnärliga ordförråd blandat med nya, specifika delar som direkt refererar till hela utställningen RETHINK KAKOTOPIAS samband med COP15 klimatmötet i Köpenhamn. "

Om Tue Greenfort (f.1973)

Tue Greenfort bor och arbetar i Berlin och Köpenhamn. Hans verk speglar en fascination för globala frågor och ekologiska förbindelser. Ibland med bedrägligt enkel estetik pekar hans arbete samtidigt ut komplexa, globala problem samtidigt som det fokuserar på frågor som rör människans relation till naturen och vår konsumtion av viktiga råvaror. Hans konst omfattar både poetisk lekfullhet och allvarlig kritik när den undersöker hur människan och naturen samverkar. Ändå är Greenforts tillvägagångssätt aldrig moraliserande, utan innehåller alltid ett stort mått av humor samt en betydande estetik.

Tue Greenfort utbildade sig vid Fyns Konsthögskolan 2000 och vid Staatliche Hochschule für Bildenden Künste i Frankfurt am Main 2003. Hans verk har ställts ut i separatutställningar och grupputställningar i Europa och USA.
--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––
Tea Mäkipää
LINK (2009)
Video RT: 20:00 min.

Tea Mäkipääs verk tar sin utgångspunkt i de strukturer som vi ofta tar för givet men som trots allt tenderar att forma våra liv. I sin konst visar hon versioner av verkligheten, vilket får det dysfunktionella att framträda med större tydlighet och får oss att stanna upp och tänka över det till synes uppenbara.

Inför utställningen RETHINK KAKOTOPIA, skapade Tea Mäkipää ett helt nytt verk som hon kallar LINK. I videon möter vi LINK: hälften människa, hälften apa. LINK lever ett lugnt liv med sin mor på en liten ö i en avlägsen del av Finland. En dag rubbas deras harmoniska existens av att en journalist från fastlandet kommer till ön...

Vi har tagit för givet påståendet att mänskligheten markerar höjdpunkten av evolutionen. Sedan slutet av 2000-talet har emellertid följderna av människans katastrofala omsorg av vår miljö långsamt börjat gå upp för oss. Konstnären erbjuder ett kontroversiellt synsätt på frågan, vilket går ut på att istället för att framtida teknologi ska lösa klimatfrågan, borde vi kanske ompröva människans utveckling och - vem vet? - kanske blicka tillbaka i tiden för att finna en ny början.

Om Tea Mäkipää (f.1973)

Tea Mäkipää bor och arbetar i Finland och hon skapar installationer, filmer och fotografier som kritiskt granskar hållbarheten i den västerländska livsstilen. Hennes centrala teman är konsumtion, miljöfrågor, den ökande klyftan mellan rika och fattiga samt nackdelarna med globaliseringen. I sitt arbete undersöker hon överlevnadsstrategier och socialt beteende hos privatpersoner såväl som människans samexistens med andra arter.

Tea Mäkipääs arbete berör frågor om att människan är sin egen värsta fiende. Enligt henne är det en följd av våra handlingar här på jorden och det är nu upp till oss att finna en lösning för vår fortsatta existens på denna planet. Således bygger hennes konst på de strukturer som formar våra liv och strukturer som vi tar för givna i vårt dagliga liv. Hon erbjuder nya synsätt på aspekter av verkligheten genom att förstärka dysfunktionella delar av vardagslivet, vilket hjälper oss att ompröva vårt sätt att leva.

Hon har en fil. kand. från Bildkonstakademin i Helsingfors och har studerat konst och arkitektur på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. År 2003 tog hon en MA från Royal College of Art i London. Hennes arbete är en del av den permanenta utställningen på Helsingfors konstmuseum och Museet för Samtidskonst i Helsingfors. Dessutom har hon visats i separatutställningar och grupputställningar i Europa, USA och Asien.
--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––
Cornelia Parker
Chomskian Abstract (2007)
Video RT: 42:00 min.

Cornelia Parker, som nominerades till det prestigefyllda Turnerpriset 1997, har sedan 1990-talet arbetat med platsspecifika verk och installationer med fokus på förändringar och relationer.

Chomskian Abstract är en videointervju med den mycket inflytelserika amerikanska lingvisten och den politiska analytikern Noam Chomsky. I videon talar Chomsky om trögheten i ekonomiska och politiska system som en av de främsta anledningarna till att de avgörande beslut som fattas sällan speglar den kunskap och oro som enskilda människor har. Chomsky hänvisar till denna situation som 'Apocalypse soon', där den enda lösningen är att dechiffrera de manipulationer som styr konsumtion och politiska beslut.

Om Cornelia Parker (f.1956)

Den brittiska konstnären Cornelia Parker har skulpterat och skapat installationer sedan mitten av 1990-talet och 1997 var hon nominerad till det prestigefyllda Turnerpriset. Hon är speciellt känd för konstverk som Cold Dark Matter: An exploded View från 1991 där hon fick den brittiska armén att spränga ett trädgårdsskjul i luften.

Under ett antal år har Cornelia Parker dragits till katastrofer och olyckor och har genom sin konstnärliga praxis synliggjort saker som är utanför vår kontroll. Genom att göra det flyktiga, det explosiva och det tillfälliga synligt, skapar hon extraordinära förändringar i sina konstverk som genom visuella och verbala ledtrådar löser chiffer av kulturella metaforer och personliga associationer. Under senare år har Cornelia Parker börjat ägna sig åt frågor som rör globalisering, konsumtion och massmedia.
--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––
Superflex
Hypnosis Group Sessions / The Cockroach (2009)

Sedan 1993 har konstnärsgruppen Superflex genomfört en rad olika projekt som tar avstamp och landar utanför sfären för konstinstitutionen. Flera av projekten hanterar frågor som rör demokrati, makt och synlighet. Ett bra exempel är Guarana Power, ett projekt som omfattade tillverkning och marknadsföring av en multinationell dryck och varumärke, men som byggde på rättvishandel med brasilianska bönder för råvaror. Det finns även exempel på en rad projekt där gruppen har startat radio- eller TV-studier för grupper som inte vanligtvis får tillgång till medierna.

För tillfället arbetar Superflex med hypnos som ett återkommande tema i flera av sina projekt och för RETHINK KAKOTOPIA har de producerat en performance som ägde rum under utställningsperioden. På Tensta Konsthall visas de affischer som användes för att informera publiken om hur de genom hypnos skulle kunna uppleva klimatfrågan från en helt ny vinkel.

Om Superflex

Rasmus Nielsen (f. 1969), Jakob Fenger (f. 1968) och Bjørnstjerne Christiansen (f. 1969) bildade 1993 konstnärsgruppen Superflex. De var alla utbildade på Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn. Konstnärsgruppen har ett register av olika projekt med en aldrig svikande politisk underton och som har erhållit stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt.

Superflex går med i kampen för global rättvisa genom att producera projekt som belyser frågor som rör bistånd, ekonomiskt förtryck och dominerande maktstrukturer. I Superflexs universum måste konsten fungera som ett praktiskt och demokratiskt verktyg som inte enbart pekar ut globala frågor men som också genererar verkliga alternativ till den verklighet som de gör uppror mot. Konst kan och måste förändra verkligheten. De har ett social-ekonomiskt konstnärligt tankesätt genom vilket de vill bryta med den symboliska funktion som konst traditionellt använts sig av. Detta tänkesätt har påtagligt visat sig i projekt som aktivt ingripit i sociala och politiska strukturer och på det sättet är gruppen både konst och verktyg samtidigt.
--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––--– ––
Fiona Tan
News From The Near Future (2003)
Video RT: 9.30 min.

Fiona Tan använder sig av både sina egna men också av andras filmer och fotografier i sitt konstnärliga arbete. Hon använder ofta arkivmaterial och bearbetar det för att skapa verk som undersöker historien och vår plats i tidsflödet och tidprocessen.

News From The Near Future är ett videoverk som pusslas ihop av arkivmaterial från Amsterdams Historiska Museum. Videon är en slags symfoni av inspelningar av vatten: stranden, ett lugnt hav, ett stormigt hav, översvämmade städer och forsande vattenfall. Videon börjar och slutar med bilden av en man som står, något ostadigt, på en sten i vattnet. Det är uppenbart att materialet av gammal film från före andra världskriget står i stark kontrast med den mer framåtblickande titeln. Fiona Tan använder dock denna skenbara motsägelse för att visa på hur mening bildas, vilket också är fallet i många av hennes andra verk.

Titeln syftar till hur videon förändras från att vara en samling av milt spännande historisk film till en skrämmande syn in i framtiden. Således pekar videon på relativiteten av information och hur de mekanismerna avgör hur meddelanden kan läsas.

Om Fiona Tan (f.1966)

Fiona Tan bor och arbetar i Holland, en plats som ofta behandlas i hennes och andras fotografier och videor. Hon använder sig ofta av arkivmaterial som hon sammanställer och anpassar för konstverket. Ett centralt tema i Fiona Tans produktion är hur vi presenterar oss själva och de mekanismer som avgör hur vi tolkar presentationen av andra. Med sin intensiva konst bestående av film och video undersöker hon historia och vår plats i en tidsbaserad världsutveckling.

Under 2009 representerade Fiona Tan Holland vid den 53: e Venedigbiennalen med projektet Disorient, och hennes arbete har visats i solo- och grupputställningar på MCA i Chicago, New York, Museum i New York, Tate Modern i London, Documenta 11, Shanghai-biennalen och på Berlin Biennalen. År 2004 vann Fiona Tan Infinity Award for Art för hennes fotografier och dessutom var hon nominerad för Deutches Börses fotografi under 2007.

Originaltexterna av Elisabeth Delin Hansen och Iben Mosbæk Hofstede (fritt översatt av Tensta Konsthall.)

///////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////
RETHINK – Contemporary Art & Climate Change är ett samarbete mellan Statens Museum for Kunst, Den Frie Udstillningsbygning, Kunsthallen Nikolaj i Köpenhamn och Alexandra Institutet, där varje plats presenterar en speciell del av den totala utställningen: RETHINK Relations, RETHINK The Implicit, RETHINK Climate Information och RETHINK KAKOTOPIA - den sistnämnda är Kunsthallen Nikolajs bidrag och också den utställning som visas på Tensta Konsthall.
///////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////
RETHINK – Contemporary Art & Climate Change har valts till Nordic Exhibition of the Year 2009-2010 av Nordiska kulturfonden och har fått stöd från Branding Danmark-fonden, Köpenhamns kommun och det danska Arts Council kommittén för Visual Art. Utställningen var en del av det officiella kulturprogrammet i samband med FN:s Global Climate Summit, COP 15 i Köpenhamn, den 7-18 december 2009.200

Bildgalleri: